Innan isen spricker.

Det är typiskt mig, tacka ja till allt som innebär biljetter, resor och ett erbjudande att komma bort. Jag hinner inte riktigt tänka mig för innan jag tyst tackar ja, jag tvekar inte förrän efteråt. Där och då ser jag bara möjligheter att fly från tystnaden, jag tror att jag på andra platser genast blir någon annan. Fri från blyhuvudet, karuselltankarna och öllyckan borde jag kunna andas ren luft ett tag.

Men fröken, som jag skrev i brevet.
Tanken är lika tydlig och klar på ett hustak i Madrid som den är i en skokartong i Sverige, man kan inte fly. Med det sagt förstår även du att jag kommer vara samma råbandsknop på den öde ön som jag är här hemma i ett jämngrått Södermanland.

Lura mig vart du vill, jag är så lättlurad att jag kan lura mig själv utan att märka av det. Någon måste bevisa motsatsen, vara säker på sin sak, ge mig fakta, ge mig någonting genomtänkt, svårläst och sant. Ge mig svar och få mig lättläst. KNYT UPP!

Om jag åker slipper jag ramla genom isen när den spricker, jag fintar faran genom att befinna mig på annan plats. Ingen hinner med, jag är snabb i svängarna, jag hinner över, jag överlever.
Säg någonting.