Jag röker mina cigaretter, dricker mitt kaffe och trånar efter saker jag alltid gjort. Tror att det går upp och ned men följer stillsamt en linje, lång och rak. Jag förflyttas framåt. Det finns ingenting att sörja , det som ständigt gör mig blodig är redan skrivet. Det är redan läst. Panikskriver tankar tills batterierna dör, tolkar alla tecken negativt. Varför är det så för?
Jag är ensam hemma, jag håller ut. Min vän Mats brukade säga att det var min envishet som höll mig levande, utan den vore jag slut. Jag tvingar mig själv till att andas sansat in och ut, i höst kommer ingenting att vara sig likt, jag kommer inte finnas till som förut.
Vi kan då låtsas att jag inte längre finns, Jonna är bara ett suddigt ansikte ni minns. Några ord skingrar det grå, hör min röst eka i huvudet då och då.
Jag tar mig ingenting för, jag är förväntansfull, ivrig och nervös.
Jag tror jag dör.
