Lite halvlycklig, sådär som man blir av allt.
När man väntat förgäves, längtat sönder sig.
Jag var bara tvungen att återvända.
När man har någonting att hämta, en skatt att finna.
Ögonen har runnit, kroppen brunnit.
Jag var bara tvungen att återvända.
”Glad, chockad, rädd, förvirrad och glad igen.”
”Glad igen” var glädjande att läsa.
Ja, vissa stunder är lättsammare än andra.
Min lycka grundades i en lättnad, en lättnad som senare under dagen försvann och förvandlades till ett ännu trassligare garnnystan än innan.
Jag vet nog kanske inte riktigt varför, jag har inga vettiga källor att vända mig till eller anklaga.
Men vist var det härligt att få vara 100 % närvarande för ett ögonblick.